Sjöfart

Förmågan att kunna segla och navigera har alltid varit viktig för kustborna. Under största delen av vår historia har de flesta transporter gjorts till sjöss. Man brukar säga att havet förenar mer än det skiljer åt.

Handelsmännen i de österbottniska städerna ägde fartyg som seglade till fjärran hamnar för att lämna av sin last och ta nya varor ombord. Från Österbotten exporterades stora mängder tjära, trävaror, saltströmming och tran som man fick vid säljakten. På returresan hade fartygen med sig varor som handelsmännen kunde sälja till österbottningarna – till exempel salt, kaffe och bomullstyg.

Också bönderna byggde egna båtar för att kunna segla sina varor till marknaden i närmaste stad. Ibland byggde de tillsammans större fartyg för att kunna föra sina varor ännu längre bort, där man kunde få ett högre pris för det man sålde.

Under långa tider var det förbjudet för de österbottniska fartygen att föra sina varor till andra städer än Åbo och Stockholm. Det så kallade stapeltvånget innebar att man inte fick segla till utländska hamnar. När stapeltvånget avskaffades på 1700-talet började den österbottniska flottan växa, och snart seglade fartyg från Österbotten runt hela världen.

Sjöfarten sysselsatte många människor i Österbotten. Lotsarna hjälpte fartygen så att de inte gick på grund. Fyrvaktarna såg till att fyrarna lyste och varnade fartygen för land. Skeppstimmermännen byggde fartygen. Dessutom fick många familjer sin utkomst av att producera exportvaror, till exempel tjära.